tom.

Det finns ett sätt för mig att göra det hela lite lättare.

När jag inte har lusten att prata med nån om smärta och sorg så skriver jag det, och för er som känner att ni vill ta del av det så finner ni mina ord här.

För mig spelar det egentligen ingen roll om ni läser eller inte, jag gör det mest för mig själv.

Det är inte försen på kvällarna dom svarta demonerna kommer fram.

I lost you

Seems like it was yesterday

When I saw your face

If only I knew what I know today

I would hold you in my arms

I would take the pain away

Thank you for all you've done

Forgave all mine mistakes

There's nothing I wouldn't do

To hear your voice again

Sometimes I wanna call you

But I know you won't be there

Some days I feel broke inside

But I won't admit

Sometimes I just wanna hide

'Cause it's you I miss

And it's so hard to say goodbye

When it comes to this, ooh

There's nothing I wouldn't do

To have just one more chance

To look into your eyes

And see you looking back

If I had just one more day

I would tell you how much that I've missed you

Since you've been away

Ooh, it's dangerous

It's so out of line

To try and turn back time 

saknaden ger aldrig med sig.

Jag vill skiva allt. 

Jag vill få ur mig all smärta, all saknad, allt ont. Men det går inte.

Jag vill inte längre. Inte en sekund till.

Det är förjävla svårt att prata om nånting när det bara fanns en person som jag jag litade på till 100% och det bara va henne jag sa allt jag tänkte till. Hon finns inte längre.

Jag kan inte. 

Det går inte.

Jag vill inte.

Jag önskar att jag kunde förstå.

Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och förvarna.

Jag önskar att det fanns ett sätt för min människa att komma tillbaka till mig.

Jag kommer att måsta leva med tanken att mina barn aldrig kommer att få träffa deras 'moster', gudmor och deras mammas största stöd.

Jag kommer att måsta acceptera det förr eller senare. 

Ingenting hjälper. 

Stödet från världens bästa familj, den mest fantastiska pojkvän man kan tänka sig och underbara vänner hjälper lite, för en stund. Men så fort jag släpper koncentrationen på dom så flackar mina tankar iväg.

Jag vill kunna andas igen.

Jag vill kunna nämna ditt namn utan att det känns som knivhugg i hjärtat varje gång.

Jag vill kunna prata om dig utan att det tjocknar i halsen.

Du va du och jag va jag. Så olika men så fruktansvärt lika.

Anna och Hanna. Hanna och Anna. 

Som helan och halvan, alltid tillsammans. 

Det fanns inget vi inte klarade tillsammans, men utan varann så va vi chanslös.

Precis som jag är nu utan dig.

Chanslös. 

Jag behöver dig, nu mer än nånsin. 

Vänta på mig, fina ängel.

Jag saknar dig <3 p="p">

until death do us apart.

1 månad av oändlig saknad.
1 månad av tomhet och längtan.
1 månad utan dig vid min sida och för var dag så gör det lite ondare.
Jag saknar dig, så förbannat mycket.
älskade frugan, du är fortfarande allt. 
<3 nbsp="nbsp">

My heart will always belong to you.

 

Min fru <3

Att överleva i sorg.

Att inte ha ork till nånting, inte kunna visa hur jag egentligen mår för jag orkar inte all tröst och uppmärksamhet. Jag går hellre sönder inuti än att visa mig svag. Jag är en väldigt känslosam person och gråter ofta offentligt, men inte nu. Det är för mycket och för jobbigt för att orka med.
Jag orkar inte tänka, känna eller leva. Ingenting är som det ska. Kom tillbaka.
Att förlora sin bästa vän är som att bli handikappad. Min kropp är hel men mina ben orkar inte längre bära mig. Förlamad. Jag gråter bara i min ensamhet för jag vill visa mig stark. Jag gråter mig till sömns och drömmer om dig varje natt, drömmer att du fortfarande finns här, vid liv, frisk och glad som vanligt. Men sen vaknar jag och är åter tillbaka till den här mardrömmen där du inte finns.
Om jag kunde så skulle jag sova mig igenom hela dagarna för att vara i min dröm värld där du lever.
Under hela vår vänskap har jag sagt att jag inte fungerar utan dig, att om du dör så följer jag efter. Jag trodde väl aldrig att den dagen faktiskt skulle komma. Jag hade rätt, jag fungerar inte utan dig. Men jag följer inte efter. Jag tänker leva, för dig, för jag vet att det är det du vill.
En vecka har gått sen jag fick samtalet. 7 dagar av sorg och det blir bara värre, hur ska det här gå?
Det va inte det här vi hade planerat. Vi skulle ju bli gamla tillsammans, du,jag och våra karlar.
Mina tårkanaler har varit uttorkade i 5 dagar men ikväll öppnades dammluckorna igen. Jag vet att om jag börjar gråta så kan jag inte sluta, och jag har legat oavbrutet i 4 timmar. Svag.
Hur ska jag gå vidare, hur lever man utan sin bästa vän?
Att ha ont i varje millimeter av kroppen, vara alldeles tom och inte veta vad jag ska göra och att alltid ha gråten i halsen av saknad efter dig är snart outhärdligt. Plågsamt.
Du har så otroligt många fina människor här som älskar dig och saknar dig och jag gör allt för att stötta dom även fast jag själv är helt trasig. Men för dig tänker jag försöka att vara stark. 


Vårat sista möte var fint, otroligt bra.
Det va midsommar dagen och du och Jörgen kom ner till mig och Calle till Gäddede. Vi hade dagen innan varit i Blåsjön och haft en bra midsommar kväll. Vi ville hitta på nånting och göra men visste inte vad. Du ville fiska men ingen annan va så sugen på det men tillslut fick du din vilja igenom så vi drog på oss kläder och vandrade ner och fiskade, men såklart fick vi ingen fisk så vi gick tillbaka. Senare satt vi i lusthuset och vi fyra plus mina svärisar satt och pratade om hur mycket vi tyckte om varandra och hur underbart det skulle bli när vi skulle flytta till strömsund och vi skulle ha varandra så nära.
När ni åkte hem så tog vi varandra i handen och jag sa,- När vi flyttat så får du komma och dricka kaffe med mig (eftersom ingen av våra män är kaffedrickare) Och du svarade,- vi ska dricka kaffe varje kväll. Sen kramade du och gav mig en puss på handen och sa vi ses snart igen.
Och det gör vi, vi ses snart och då ska vi dricka kaffe och äta bullar tills vi storknar.

Kom tillbaka min vackra ängel, du hör hemma här på jorden hos mig, din fästman och din familj släkt och vänner. Det är så orättvist, du som alltid ville alla så väl, aldrig va ute efter att såra någon. Kunde dom inte ha tagit någon annan. 
Jag kommer inte att sluta kämpa, jag gör det här för dig. För jag älskar dig av hela mitt hjärta och själ och det kan ingen ta ifrån mig.
Tills vi ses igen, sovgott världens vackraste <3

Bitter, det är bara förnamnet.

Okej jag tänker ägna ett inlägg om hur dumma människor är.
Vi börjar med dom respektlösa. Som ni kanske vet så städar ju jag åt kommunen och något som kan reta gallfeber på mig är när jag så generöst putsar den där jävla glasdörren MINST 3 gånger om dagen så den alltid ska vara fin (eftersom att jag är lite av en städ perfektionist) och så kommer det en jävla snorunge och sätter dit sin feta hand just där jag har putsat, för att öppna med handtaget det är ju omöjligt, även fast dom håller i handtagsjäveln så måste dom dit med handen mot glasrutan!!! Varför? jo, för att jävlas. Men det värsta är ju att jag till och med står där med trasan och fönsterputsen beredd och dom nästan trampar på mig och verkligen hån ler åt mig och verkligen tycker att jag kan putsa liiiiiite till.
Idag gav jag lite tbx, när dom gått förbi men ändå så jag skulle nå så sprutade jag glasputs på dom utan att dom märkte det och vet ni, glasputs lämnar märken på kläder så tji fick ni. Jag kan stå där och putsa den där jävla rutan men ni måste köpa nya kläder varje gång ni vill jävlas med mig!

Och nu till en helt annan sak fast ändå inte.
Idag när jag gick runt och städade så fick jag höra en mycket intressant konversation.
Det va en grabb som hade supit så in in helvete i helgen och han mådde så dåligt igår.
Men saken är den att han skyllde på sin jävla kompis att han mådde dåligt?!
Om man dricker sig redlöst full och mår som en jävla skit dagen efter har man väl ändå ingen annan än sig själv och skylla? Visst, jag kan klaga över hur pissigt bakis jag kan va ibland men det skulle väl aldrig någonsin falla mig in att skylla ifrån det på nån annan? Jag skulle ju knappast gå runt och säga typ,- asså faaan vad jag är bakis och allt är ditt fel för du lurade i mig den där jävla spriten och blablabla. Dricker man alkohol tycker jag att man borde stå för de och ta på sig ansvaret om det blir ett eller två glas för mycket. För kan man inte de, och kan man inte kontrollera den mängd man häller i sig så borde man dricka cola istället.

Och till en tredje sak, jag stör mig sjukt på människor som gillar att supa sig full och slåss med folk utan anledning och sen komma och tycka att det är så jävla ballt? Hur coolt är det på en skala från ett till tio? noll enligt mig!

Idag är jag bitter, allt har gått åt helvete och jag borde inte ha klivit ur sängen imorse. Så dom här små sakerna som kanske inte borde ha stört mig så extremt mycket fick mig att nästan riva mitt eget hår och säga till dom här personerna hur jävla patetiska dom är.

jaja, hoppas på bättre dag imorgon! Nu ska jag sussa.
godnatt, puss!

En dröm, eller?

Jag önskar man kunde stanna tiden nu. Jag kan inte ens minnas när jag mådde såhär bra sist.
Men det är just det som skrämmer mig. Jag har det alldeles för bra för att det ska vara sant. Jag har världens bästa pojkvän, den finaste familjen man kan tänka sig och alla dom jag håller av mår bra. Men det kan väl inte va så bra eller? Snart måste det komma ett bakslag, för det är ju så det ska vara i mitt liv? Kaos.
Just nu lever jag i en dröm värld, jag är inte van att det ska gå så här bra. Jag är van uppförsbackar vareviga dag men nu är det istället nedförsbackar och jag bara glider fram lyckligare än någonsin.
åh andra sidan så är det här första gången som jag vågar vara lycklig, skiter i vad andra tycker och gör och mår precis som jag vill och förtjänar och det är så otroligt skönt och befriande.
Jag älskar mitt liv och det finns det en person jag tackar för som kom in i mitt liv helt oplanerat och totalräddade mitt liv. Jag va så skrämmande långt ner i mörkret men du räddade mig och den 29 oktober 2011 kommer att vara ett datum jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Jag har sagt det till dig många gånger och jag kan inte säga mer än tack för allt du är till mig. <3

Min högsta önskan.

När kärleken är oändlig, saknaden aldrig så stor som nu och 13 mil är alldeles för långt.

oumbärligt

Smärtan man får i hjärtat när man lägger sig på kudden och andas in den underbaraste doften som jag vanligtvis brukar känna från min kärlek, den är obeskrivlig. Jag vänder mig om och hjärtat hoppar över ett slag när jag inser att det bara är kudden som luktar och inte den jag är van som ligger bredvid mig. Dom säger att det är nyttigt att sakna men inte fan är det här nyttigt för mig. Det är fruktansvärt! 
Magen vrider sig av saknad och hela kroppen gör ont. 
Jag älskar för mycket, för mycket för att kunna va ifrån.

Då vet ni hur jag kommer att spendera min natt! gråtandes och luktandes om vartannat med kudden <3

Rörigt

jag önskar jag kunde förklara, förklara allt som försigår i min skalle men risken finna att det inte finns någon som klarar av det. Jag vet också att jag inte kan få ur mig det jag vill. Jag har försökt, många gånger utan att ha lyckats. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre för att kunna förklara hur jag tänker om vissa saker. Mitt liv är kaos. Det enda jag är säker på min framtid det är vem jag vill spendera den med men jag har ingen som helst aning om vart jag vill leva eller med vilket jobb jag vill ha. Ingen som helst jävla aning om hur jag ska bära mig åt för att få några svar. Hjärna och hjärtat jobbar så extremt hårt, speciellt när jag är ensam och inte gör något annat än att tänka. Jag måste hela tiden hålla mig sysselsatt för att inte bli tokig. Senaste veckorna har det dykt upp några otroliga erbjudanden till mig men det är för mycket och för svårt att kunna välja så istället lägger jag allt åt sidan och låtsas som om det aldrig hänt.
Det är för mycket nu, för mycket för att jag ska klara av. För mycket för att jag ska kunna kontrollera. För mycket för en människa att klara av.

you're the one.

När man känner att det är så rätt, när allt du gör får det att pirra ända ner i tårna.

När du ler så som bara du kan le och mitt hjärta vill bara hoppa ur kroppen.

När man känner på alla sätt och vis att du är den jag vill bli gammal med.

När du får mig till världens absolut lyckligaste tjej.

När du med endast en beröring får mig att tappa andan och dina kyssar gör mig alldeles knäsvag.

När jag kan se in i dina ögon och se hela våran framtid tillsammans.

De är kärlek.

Om du bara visste hur stor skillnad du har gjort på mitt liv.

Du räddade mitt liv, och det är jag evigt tacksam för.

Jag älskar dig, mer än alla ord i världen kan beskriva. 

Tack, för att du finns i mitt liv och att du vill va med just mig.

<3

Before it’s all over you’ll never be unforgivable

Ibland orkar jag inte, ibland vill jag ingenting, ibland vill jag bara lägga mig ner och dö.
Ibland känns allting så fruktansvärt meningslöst och allt så oerhört ovärt. 
Ibland bryr jag mig inte, bryr mig inte ett dugg av vad jag gör mot mig själv eller vad folk gör mot mig. Ibland är det helt enkelt för mycket för att kunna hantera. Jag är inte mer än människa, jag kan inte vara mer än de. 
Jag är också livrädd, rädd att förlora allt som betyder nåt. Men varför kan jag inte bara uppskatta och ta vara på tiden med de underbara fina människorna jag har i min omgivning istället för att hela dagarna gå runt och vara rädd att förlora någon av dom. 
Tänk om min hjärna någonsin kunde lugna ner sig och slut gå på högvarv 24/7 så skulle nog jag och alla andra i min omgivning må mycket bättre!

It's written all over your face

Det finns alltid lite ärlighet bakom "jag skojar bara".

Lite kunskap bakom "jag vet inte".

Lite känslor bakom "jag bryr mig inte"

och lite smärta bakom "det är lugnt"...  

Ingen ork

Jag orkar inte göra någonting längre, varken orken eller lusten finns där. Jag vill träna men det finns ingen motivation för fem öre. Jag vill jobba men det ända som finns är ångest, jag vill inte jobba där jag inte trivs och där jag måste få ont i magen varje morgon när jag åker på jobbet. Jag vill inte.
Jag vill ha en frisk och hälsosam kropp men utan träning är ju de nästan omöjlig, jag måste hitta en träningsstil jag tycker jag är rolig och som jag längtar till att få göra.
På fredag ska jag till doktorn och hoppas han hittar vad som är fel på mig och i första hand mitt hjärta, det är i sån fruktansvärt obalans och jag hoppas det kan ställas en diagnos nu!
Jag vill kunna vakna på morgonen utan att känna att nånting är fel med min kropp, det är min högst önskan just nu!

it's al in the future.

Jag vill ha allt, allt på en gång och det kan gärna få ske nu!
Jag har äntligen hittat den människan jag vill spendera mitt liv med och jag kan inte för en sekund vänta med att starta vårat liv tillsammans! Jag tvivlar inte för en sekund på att det inte är han jag ska vara med.
Det enda som saknas nu är ett jobb som jag verkligen trivs med! Helst ett där jag gör det jag verkligen vill göra. Men, det enda som intresserar mig i jobb väg är starta eget så det är mitt mål! Jag känner att jag tröttnar rätt fort på ett jobb där jag inte gör det jag vill göra så om endast 3 ynka månader är jag 20 och kan äntligen söka starta egetbidrag och förhoppningsvis börja lite smått men min dröm! Men tills dess ska jag jobba ihop en lite buffert som jag kan ha utifall att.

jag vill jag vill jag vill, nu!
Men allt kommer väl tids nog.

Livet på en pinne

Det är farligt när jag har för lite att göra för då  sätter jag mig ner och funderar över livet.

Ikväll har jag suttit och fundilerat i min ensamhet hur allt har gått till egentligen.

Något jag inte riktigt kan få in i min hjärna är hur tusan människan kom till? Jaja, gud skapade adam och gjorde sedan eva med ett av adams revben blablabla. Men jag tvivlar på att det gick till så, hur i hela friden kom vi till? Jag ska inte säga att jag inte tror på gud för nog tror jag att det finns nån däruppe. Men om gud kunde göra så stora verk som människan varför är det då fortfarande flera tusen stackars människor som svälter ihjäl varje dag. Jag tror att allt händer med en mening men kan inte tro att det här fanns med i guds planer när han skapade människa. Jag tror inte att gud skapade människan för att sedan ca 8 miljoner år senare se hur flera miljoner människor lider och sliter för sitt liv varje dag. Om han har så mycket makt borde han väl kunna göra något. Betyder det här att gud har blivit lite lat dom senaste århundradena eller finns han helt enkelt inte? 

Ja vem vet, inte jag i alla fall men oavsett hur mycket som sägs i historieböckerna och i biblarna så kommer vi aldrig någonsin att få veta hur allt startade, det finns inget som kan bevisa varenda lite sak genom tiden. 

Men jag funderar också på varför, varför finns vi? Vad fasen gör vi för nytta, varför skapades vi? Låg det en tanke bakom allting, är vi här av någon anledning eller hände det bara? 

Och vad händer när man dör? Jag kan helt ärligt säga att jag är livrädd för att dö. Eller, jag är inte rädd för att dö jag är rädd för att allt bara ska ta slut. Jag vill gärna tro att man återföds som någonting och kan få vara där med sina nära och kära fast i en annan skepnad. Men tänk om det verkligen bara tar slut, det blir bara svart och så finns man inte längre. 

Men som jag sa så tror jag att allting händer av en orsak. Jag tror att allting är förutbestämt och när nånting händer, oavsett om det är bra eller dåligt så var det meningen. 

Jag tror inte på slumpen, jag tror på ödet.

Jag skulle kunna skriva och tänka flera flera timmar men jag skulle inte komma någonstans alls med de, jag skulle inte få mer svar än jag hade innan, bara definitivt mer frågor.

Hur jävla mycket kan en människa orka?
Hur mycket skit ska jag behöva ta för att jag för en gångs skull har ordning på mitt liv och uppriktigt sagt kan säga att jag mår bra. När folk frågar mig hur jag mår behöver jag inte längre ljuga dom upp i ansiktet med ett falskt 'jo det är bra! :)'. Jag behöver inte längre ljuga för min familj och mina vänner över hur jag mår.
Och det här ska jag behöva ta skit för? Inte bara från ett håll utan från flera olika. Bara för att ni tycker att mina beslut är opassande så behöver jag inte lyssna på det.
Det är mitt liv och mina beslut och jag kunde inte vara mer stolt och glad över dom! Hur kan man önska en människa smärta så som ni gör?
De är tragiskt att dom som står mig nära inte kan vilja se mig lycklig och må bra efter så otroligt långa mörka perioder. Men till skillnad från 3 månader sen så är jag stark nu. Förut skulle jag låtit det här bryta ner mig och jag skulle göra det som va bästa för alla andra. Men nu, nu är jag stark och jag gör det som känns bäst för mig själv! Jag tänker inte längre anpassa mig till alla andra utan jag går min egen väg och accepterar ni inte det då behöver jag inte er i mitt liv längre!