saknaden ger aldrig med sig.

Jag vill skiva allt. 

Jag vill få ur mig all smärta, all saknad, allt ont. Men det går inte.

Jag vill inte längre. Inte en sekund till.

Det är förjävla svårt att prata om nånting när det bara fanns en person som jag jag litade på till 100% och det bara va henne jag sa allt jag tänkte till. Hon finns inte längre.

Jag kan inte. 

Det går inte.

Jag vill inte.

Jag önskar att jag kunde förstå.

Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och förvarna.

Jag önskar att det fanns ett sätt för min människa att komma tillbaka till mig.

Jag kommer att måsta leva med tanken att mina barn aldrig kommer att få träffa deras 'moster', gudmor och deras mammas största stöd.

Jag kommer att måsta acceptera det förr eller senare. 

Ingenting hjälper. 

Stödet från världens bästa familj, den mest fantastiska pojkvän man kan tänka sig och underbara vänner hjälper lite, för en stund. Men så fort jag släpper koncentrationen på dom så flackar mina tankar iväg.

Jag vill kunna andas igen.

Jag vill kunna nämna ditt namn utan att det känns som knivhugg i hjärtat varje gång.

Jag vill kunna prata om dig utan att det tjocknar i halsen.

Du va du och jag va jag. Så olika men så fruktansvärt lika.

Anna och Hanna. Hanna och Anna. 

Som helan och halvan, alltid tillsammans. 

Det fanns inget vi inte klarade tillsammans, men utan varann så va vi chanslös.

Precis som jag är nu utan dig.

Chanslös. 

Jag behöver dig, nu mer än nånsin. 

Vänta på mig, fina ängel.

Jag saknar dig <3 p="p">