åttonde september.

I en månad har jag haft konstant ont i huvet.
Varje kväll kommer det smygandes och det finns ingenting som får smärtan att släppa.
Nu är det dags för ett läkarbesök, jag tar inget för givet längre och det är bättre att kolla en gång extra.

Annars då?
Jag tar en dag i taget och älskar min familj och pojkvän mer än mitt hjärta egentligen klarar av.
Jag är så otroligt tacksam att ha dom vid min sida i allt det här.

Jag besöker gravplatsen varje dag och uppdaterar min ängel om min vardag, jörgen och hur allting egentligen är kaos utan henne men att vi kämpar på.

Mitt i allting så finns det lycka.
Kärleken till min pojkvän och blivande sambo är oförklarlig.
Vi tapetserar lägenheten och flyttar in för fullt.
Calle jobbar sin uppsägningstid nu och om 23 dagar är vi sambos.

Jag försöker alltså, så gott det går.
Jag jobbar och sysselsätter mig så mycket som det går för att inte tänka så mycket.
Livet går, med det är som att att springa i den värsta motvinden man kan tänka sig, man springer och kämpar men det känns som att man inte kommer någonstans. Man står stilla.
Men jag springer på och jag försöker att ta mig framåt.