Pain

Jag skulle så väldigt gärna vilja skrika ut min smärta som jag känner inombords.
Jag skulle så väldigt gärna vilja tala om för er och dig hur jag känner utan att bli dömd.
Tänk om du någon gång skulle kunna förstå mina ord istället för att bli så där fruktansvärt arg och besviken som bara du kan.. Jag skulle göra vad som helst för att slippa det här. Hur kunde det bli så här? Jag trodde jag va botad mot sånt här.

Jag lyssnar på er, era problem och erat tjat när jag egentligen bara vill säga, men vem bryr sig? Ditt jävla problem är bara ett i mängden, nånting som inte spelar någon roll för någon annan än bara för dig själv.
Men trots detta lyssnar jag på era problem, stöttar, hjälper och håller en god min.
Men jag undrar när den dagen kommer när jag ska få det där tillbaka? När är det min tur att få tala ut om allt mellan himmel och jord och ni ska sitta där och lyssna och förstå och hjälpa mig så som jag hjälper er.
Den dagen kan jag nog bara drömma om för, jag vet, att jag aldrig kommer att få uppleva detta. Inte med er.
Smärta är inte något man går och visar, skymtar med eller försöker få uppmärksamhet med, inte jag i alla fall.
The best way to hide the pain, is to smile.